jag dödade min längtan, som var förvildad och förvirrad
jag dödade min ökenhetta, som överlevde detta
och jag lärde mig, genom tusentals misslyckade försök
hur att glittra som vatten glittrar
och hur att sova lugnt och lagom länge

jag har inget behov av att flykta genom långa skuggors blåa taggar
jag har förmåga att duka ett vackert bord, med blommor och
jag kan tända ett ljus
jag kan lite av varje
men inget som är krångligt
jag kommer aldrig att bli något prydligt

trollsvansen, som förr ställde till det
känns, trots att den inte är kvar
( jag har slutat att klia i såret)
jag slår inte mitt huvud
i gatsten
jag har förstånd på hur man formar ett hem
och jag kan ordna en fika för en parkbänk

jag bläddrar bland berättelser, som ornament
genom korridorer och över murar
jag bränner inte upp deras existens
jag tillagar dem efter eget recept!

jag är ute på dammkanten, nu
genom sken av duvblå häger
genom långgräs, sten och bara ben
genom näckrosblommans kalk
och bärande blad
skummar vattnet
dikten klar!