Redan i dörren möttes han av skratten. Under en hel veckas tid hade huset varit uppochnervänt... Den mäktige Dorian McArthur skulle komma.
Fredrik kände hur hela hans kropp frös inombords. Med en kraftansträngning klev han bestämt in i köket.

Sanna och Cate höll så bäst på med att dekorera en tårta. Välkomst tårtan. Fredrik skulle gärna hälla laxermedel i den, men visste att han var löjlig. Många barn föddes lite för tidigt kanske dom skulle ha sån tur och då skulle den där hemska människa som var hans svåger kunna åka tillbaka och krypa under den sten där han hörde hemma.

\"Tjenare flickor\" rösten lät inte så glöttig som han försökte få den att låta, men det spelade ingen roll kvinnorna som satt och garnerade gräddtårtan såg just så pass upp på honom nickade och fortsatte med sitt surrande och sitt utsmyckande av tårtan

Två timmar kvar. Fredrik kände hur hans annars så lättsammer person dränktes av något han ville likna med en depprision. Hans bästa vän Magnus var den enda som visste att han var rädd för sin svåger, och det ville han låta förbli på så vis. Normalt kände sig inte Fredrik liten och ynklig men bredvid den där massiva krigsmaskinen kände han sig som ett yngel.
\"Han kan säkert pulverisera mig med bara en blick\" hade han suckat till Magnus för en kvart sen innan han klev ur den rostiga pickup som Magnus älskade så mycket.
\"Hahaha\" skrattet som vännen släppt ut ekade fortfarande i hans skalle.
\"Skratta du, det är jag som ska leva med monstret\"

***

Nästan ett dygn på flygplatser och i flygplan. På fastande mage. Dorian önskade att någon kunde komma med en sådann där vikinga yxa och bara kliva hans huvud, det kunde inte kännas värre än den spänningshuvudvärk som frätte värre än syra i hans inre. Varför hade han gått med på det här? Han visste varför, Cate hade bett honom och han kunde inte motstå hennes böner.

Magen vände sig men han lyckades med viljestyrka tvinga tillbaka syran som sakta vandrade upp i strupen. När han satt sig på planet hemma i staterna hade han blivit serverad en köttgryta och ris. Han hade trott det skulle gå bra men maten ville inte stanna och det var med nöd och näppe att han hann in på den trånga toaletten.

Därefter vågade han sig inte på något annat än vatten. Och nu satt han någonstans ett par minuter från nordpolen i ett litet guppigt propellerplan som hoppade upp och ner på ett sätt som framkallade en obehaglig känsla av sjösjuka.

Planet började gå in för landning. Människorna omkring honom pratade. Han förstod att dom pratade även om ljuden de framkallade påminde om ett skämt. Han kunde prata arabiska själv, franska och även spanska men det här språket kunde inte vara annat än ett töntigt skämt. Han spände fast bältet. Stirrade ner på sina lår. Byxorna satt pösigt på honom, Den randiga tröjan påminde mer om ett segel på en båt där den löst hängde över hans kropp. Han visste att han var blek. Att ögonen mist all glans. Att de mörka ringarna under hans ögon nästan påminde om blåtiror. Fan, det var vad Cate skulle se, hon skulle se honom i detta förnedrande skick.

Han blundade hårt och försökte tvinga tillbaka en attack av magsyra medan planet dök guppigt mot marken. Som om inte allt elände var nog så var det den där sprätten. Freddy, Fredda, Freddo, Frodo... egentligen visste Dorian exakt vad han hette, men han försökte hitta på nya variationer på namnet bara för att se töntens blå ögon mörkna. Rent logiskt förstod han att hans syster var en vuxen kvinna och visst förstod han att hon hade ett sexliv, men han föredrog att förtränga allt sånt - hur skulle han kunna göra det när hon bar omkring på den mannens avkomma? Fan... vikingayxan kändes mer och mer lockande.

***

Hon nästan gurglade av skratt. Fredrik önskade hon kunde sluta med det. Det var ju hans skratt, det som hon gav honom när han gjort henne extra lycklig. Nu stod hon och hoppade i väntan på den där otäcka personen som skulle ta över han älskade fru, hus, hem och liv... Kanske hade dumjäveln missat planet eller åkt fel och hamnat i Timbuktu? Ett litet belåtet leende blev avbrutet då Sannas röst trängde igenom
\"Har du sålt smöret och tappat pengarna\"
\"Va menar du med det då?\" Han ville inte titta på henne. Hon hade alltid kunnat läsa hans tankar och han uppskattade inte detjust nu. Han ville inte dela med sig av sina tankar.
\"Se på din hustru, se den gläjde hon känner nu och sluta upp att vara en sån jäkla barnunge\" Med irritation i rösten försvann hon sedan mot Cate.

Han visste att han var lite barnslig. Hur många andra män var svartsjuka på sin svåger? HUr många andra män var rädda för sin svåger? Han var löjlig. Han visste det. Han drog in luft i lungorna. Höll kvar det tills det kändes som om han höll på sprängas. Dörrarna öppnades och ett tiotal personer stegade in. Han såg inte sin svåger. Än en gång tändes hoppet.

Han stirrade förtrollad på sin fru. Cate Gud vad han älskade henne varför kunde han inte bara glädjas med henne. Dåligt samvete pyrde i hans hjärta. Men dolken gled inte in djupt förrän han såg glädjen försvinna ur hennes ögon. Han följde hennes blick.

Dorian McArthur hade anlänt. Åtminstone en skugga som vagt påminde om honom. En skugga...