Metallens mörka släktträd
i ådror sträcker ned
ett bergomfamnad gryningsfrö
där solens snart skall blänka

Den hugges ut
och slipas till
för orostid och fred

Ställer sig
i foglighet
i tysta raka led

Blodomhuldad
står den fri
handen vi belasta

Som smycken snart
den bländar fram
och kastar sina ok

Doft av blod kan tvättas bort
och renhet kan fördunklas
men ortens mörker ber om nåd
för blänkande atomer