Det fanns dagar,
kanske minuter bland alla sekunder
som frös under eldens blåa låga och
förändrade den bild som etsade sig fast
med kolskriftsblod.

Tanken är förutan framtid och
med historiens brutna vingslag.
Ingen är där för att lyfta min blick
och försluta de lufttomma bägarnas helvete.

Det var vinden som vände i sitt stiltje
och bruset var lämnat utanför.
Striden upphörde aldrig medan freden
var dess ende försörjare i gryningens aska.

Slut inte brytlinjens svärta som delar
aortans svaga puls i motvindens slöja.
Vi har aldrig slutat älskat för sista gången.
Vi har precis börjat den vandring som får
oss att inse hur stora vi är i en mikroskopisk värld
och hur små vi är när vi blickar ut mot stjärnorna efter svar.