På bordet en vas. Sprucken. Hennes
öga gled ur rummet och hon såg
sin kappa liggandes kvar på det
såpade trätiljorna.

På bordet en vas. Vid sidan om vissna
tulpaner. Hennes ögon var nu uppväckta
sökande men trötta.

På bordet denna eviga vas i illusionen
stod där friska blommor. Hennes ögon
var just hennes ingen annans.


På bordet en vas. Den var nu hennes.
Hennes ögon händer mun hade tagit
den till hjärtat prövat formen.


I ett fönster satt ett liv med ögon trötta.
Fötterna de spretiga de värkte. Agera
reagera och hon tänkte på de bägge


hennes öga såg en väska såg försäljning

hennes kropp som saknade sin kappa.
Steg ur mörker in i ovisshetens frihet

I mörkret bakom bodde sorgen smärtan
skrek från fönstret såg hon döden skräcken
allt som offrats.

På bordet denna vas den spruckna.

Hon hade en gång trott att hon var livet
hon var döden. Hon kysste den och slängde
den i golvet.

Sådan var hon. Kanske god men alltid rädd
rädd att skada rädd att såra.

På tåget fanns det skuggor längs vasen
fanns det fåror som hon vaktat.

Det var då och nu har redan foten
lämnat byn lämnat dem i sticket.

Allting som hon älskar måste svikas

och vasen som hon ännu inte klarar
av att lämna lägger hon i väskan.

En sprucken vas längst ner i
väskan.