Trast och stare, fink och sparv... Jag står lutad ut genom fönstret och ser en liten fågel kila upp och ned i den närmaste aspen, men medan jag bläddrar i fågelboken har den försvunnit. Jag tror den var grå, blå eller grön. Klöver som täckte gräsmattan nedanför husfasaden igår har gräsklipparen tagit bort. Jag är inte så säker på om det var något mänskligt i den som satt i maskinen. Ett flygplan mullrar i himmelen, en husbil kör förbi på vägen, från motsatt håll kommer en bil med takbox - jag tänder en cigarett. Jag håller hakan i handen och tänker att moderaterna är samma sak som maffia och att det är sossarnas fel när samhället går sönder. Moderaterna är som det alltid varit: den önskar aldrig jämlikhet och trygghetssystem. Den står - likt Italiens maffia - och bidar sin tid, ruvar, vilar sig i form och smörjer vapen; för att sedan dyka upp som troll i glipan som uppstår då välfärdens ram spricker. Jag tar några särskilt kraftiga bloss på min cigarett innan armbågen halkar ut genom fönstret och fimpen följer med och jag slår hakan i fönsterbrädan av betong. Måsarna lever sina ivriga och långsamma liv mellan trädtopparna och molnen.

Jag lyssnar på radion. Underklassens barn intervjuas: man bär på berättelser om sju syskon i hallen och om medelålders döda pappor och mammor, om svenskarna i Tumba som inte säger hej. Jag gråter två gånger med en kvart emellan, hämtar handduken från badrummet. Det är inte av det jag får höra ur radion som jag gråter, men vad vet man. Trast och spare, flink och svarv...