"Tårarna fryser till is på mina kinder.
Blodet fryser fast på mina armar.
Likt snön på min tröja.
Snart hittar de en frusen liten tjej ute i snön.
Den tjejen är Jag!"

Även nu, mitt i sommaren, kommer jag ihåg dagen då jag skrev detta.
Även nu, mitt på dem långa vägen jag vandrar, kommer jag ihåg den dagen.
Den dagen då allting började.
Tredje december 2010.
Dagen då Allting förändrades.
Till det sämre...

"Du förtjänar inte mina tårar!
Även om såren inuti mig går upp varje gång jag tänker på bad du fått mig att göra!
Jag tänker INTE gråta över dig igen!"

Ilskan som fanns då, kommer hela tiden tillbaka.
Jag blir inte av med den.
Skulden för att jag beskyllde dig för någonting som inte bara var ditt fel, tynger mig.
Sorgen finns kvar.
Minnet är etsat på min kropp och det avskyr jag!

Men på samma sätt som minnena trycker ner mig så stärker de mig!
Ärren visar min överlevnad.
De betyder något mer än bara sorg, ilska och skuld!
De betyder även styrka, överlevnad och lycka!

Lycka över att fortfarande kunna vandra på denna jord!
Med folk som jag älskar och som älskar mig.

Tack För Att Ni Alltid Funnits För Mig, Även När Jag Tvivlade!!
TACK!!