Jag har förlorat en kvinna och när jag, någon gång mellan det förbannade ätandet och de entoniga sängbestyren (tandvård, klinisk onani osv) sätter mig på huk i hallen vid en ärvd kista för påslakan, faller jag så äntligen i golvet. Jag välter åt sidan som en hård levrad klump, stöter ur mig som jag fallit. Efteråt är mitt ansikte vått, och jag står framför spegeln och upptäcker att de där knapparna till ögon som jag i några timmar gått omkring med är borta (har sedan en tid tillbaka fått för vana att titta till mig). Senare, när jag i natten råkar se mig själv i köksfönstret - jag har varit där ett tag nu, i fönstret: mitt ansikte har betraktat mig, stilla, kanske några sekunder, eller längre, innan jag mig - förstår jag att mina ögon blivit till min pappas ögon, med sorg i. Jag är glad för det, glad över att jag är på riktigt, och glad över något grumligt, som skräck, som dy, med att man aldrig dör. Och ja, jag liknar gärna min pappa, jag gillar honom, mer som död än levande, för varje år allt mildare stämd - han eller jag, han och jag.

Samtidigt har de matt svarta skrakorna nere vid älven tömt sina krävor, och imorgon kommer jag att ta tåget ner, på kvällen tänker jag kliva över inhägnaden och ta ett steg ut på den ruttna kajen. På en gräsbevuxen pråm en bit bort i vattnet kommer det då att sitta ett sällskap med olikformade hattar: de ska lukta av alkohol och cigaretter och tång och diesel och de är allihopa magra med använda händer och de ska skratta hest då de inte tiger som nebulosor som sill.