om du och jag ska förstå varandra
lär vi klä av oss nakna
för det är bara så jag lär
känna folk nu för tiden

det gör ingenting när
tåget rusar in i morgondimman
för jag har sett din ryggtavla
alldeles för ofta

det brusar i öronen när
någon försöker ta på
mitt inre.
så faller klädesplaggen av
och du får ta hur
mycket du vill

och jag viskar,
om du vill känna mig
så kan du känna nu
och ditt finger
vibrerar över
hela min kropp.

en total mörk avgrund
när vinden susar förbi
och tåget rusar in på
perrongen och varje gång
önskar jag att det
vore någon annanstans
än hem.

för mitt hem har sett
för många ryggtavlor
för många gå
och varje gång får jag
förklara för de
tomma stöttande väggarna;
det är precis som det
ska vara.

när jag klär av mig
framför de tomma väggarna
vet de redan hur jag
fungerar.
för det är de som samlar
tårarna när ryggtavlorna
går alldeles för hastigt

ibland känns dem dömande
som när de sett någon förut
och de tittar på när jag
klär av varje del av
min del av att lära känna

och det är dem som viskar
att det är dags nu
att det slutar brusa i ögonen
varje gång du behåller plaggen på
men klär av dig själen

och jag viskar att,
om de inte är tyst så
ska jag måla om dem
och dränka mina sorger
i en glädjande
färg

för det behöver man
när hösten springer in
säger jag och skrattar
och tar en klunk till
av mitt favoritvin
när ryggtavlan ramlar ut
genom min dörr.

och väggarna dömer
precis som förut
och jag viskar,

det är inte såhär
det ska ta slut.

och de får vara
vita ett tag till