Jag bodde en gång på ett slott i Toscana. Det låg vid Bellesquardo på sluttningen ned mot floden Arno i utkanten av Florens. La Villa som italienarna kallar den var omgiven av en stor park med olivträd. Klättrande vinrankor dolde nödtorftigt det förfall byggnaden befann sig i. Där bodde markisen Valdemaro Fioravanti med sin åldriga mor. Släkten Fioravanti har sina rötter i tidig medeltid och namnet är antagligen ett stridsrop bildat av ordet blomma (fiore, den franska liljan som finns i Florens stadsvapen) och framåt (avanti). Många märkliga män har under historiensgång burit det namnet, från operakompositörer, arkitekter och läkare till bildesigners.
Valdemaro var en flintskallig liten man i sextioårsåldern med sluttande axlar, klädd i en marinblå cheviotkostym som varit ny på trettiotalet. Han ägde det lite slitna hus på Viale Milton där jag tidigare hyrt in mig tillsammans med ett antal unga konstnärer från olika nationer. Det var så vi började umgås den sommaren. När man passerade in genom de stora järngrindarna mötte man oftast Umberto den ende kvarvarande manlige tjänaren och hans hustru Maria som skötte matlagningen när hon inte var sjuk. Köket hade inte förändrats sedan krigsslutet. Umberto hade bara en lunga och rörde sig oändligt långsamt och försiktigt.
Den åldriga modern,la marquesa, en överbeskyddande kvinna i spetsklänning oroade sig ständigt för sonen. Hennes lamentationer på franska kunde bli oändliga. "Ni förstår, Valdemaro är som ett stort barn. Han förstår inte verkligheten. Hur ska det gå när jag inte längre finns? Osv i all oändlighet.
Valdemaro var en bildad man som besatt stora kunskaper i religion och filosofi. Han talade en klanderfri engelska. Men hon hade rätt. Han var som ett stort barn, totalt opraktisk och orealistisk. ?Familjens storhetstid hade varit då kungariket fortfarande existerade och familjemedlemmarna fanns vid hovet. Att de dagarna var förbi vägrade han att acceptera. Han en trofast rojalist och hävdade då republiken kom på tal att det för närvarande var så att kungen inte kunde regera. Han var en adelsman av den gamla skolan men insåg inte att adelns dagar var förbi. Han religiositet var djup men det var ändå en slags barnatro. Han bekymrade sig mycket över att jag aldrig gick i mässan, men menade att Gud ändå höll sin hand över mig.

Det fanns bara två kvinnor i markisens liv, modern och jungfru Maria. Vid ett tillfälle antyddes en ungdomsförälskelse i dottern till trädgårdsmästaren på granngården, Lucia. Men en sådan relation ansågs oacceptabel och dessutom hade nog Valdermaro aldrig kommit till skott, så blyg som han var inför det motsatta könet. Faderns namn nämndes aldrig. Jag utgår från att han stupat i kriget.

Med en sådan herre var det kanske inte så konstigt att slottet befann sig i förfall. I den stora salen var gyllenläderstapeterna,med sina stora oljemålningar av forntida släktingar, krackelerade och sitsarna på renässansstolarna var i flera fall spruckna. På vintern användes bara några få rum på grund av de höga uppvärmningskostnaderna. Men från den stora altanen hade man en magnifik utsikt över Florens. Valdemaros inkomster bestod huvudsakligen av vad olivträden och den lilla vinodlingen kunde producera samt av hyresintäkterna från huset i staden. När det skulle skördas tog han oftast hjälp av studenter från världens alla hörn. Själv övervakade han arbetet och rörde sällan ett finger.
Hans liv hade alltmer kommit att domineras av hans passionerade intresse för att rädda djur, speciellt fåglar. Bakom slottet fanns en stor inhägnad med alla slags fågelarter, från gråsparvar till påfåglar, som han skötte om, klädd i kostym och spruckna lackskor. Inomhus fanns ett par rum med fritt flygande småfåglar. I sin gamla Simca, som han alltid startade på fyran varpå bilen tog ett skutt, körde han flera gånger i veckan ned till staden för att köpa foder.
Vi brevväxlade senare några gånger men så småningom förlorade vi kontakten. Jag har ofta senare undrat hur det gick för honom. För en tid sedan fick jag reda på att någon för många år sedan läst hans dödsruna i The Times. Av den framgick att han trots att han var allvarligt sjuk och av läkare beordrats att vara sängliggande tagit sin bil för att skaffa foder till sina fåglar och plötsligt avlidit i en hjärtattack då han stannat för att be om ett glas vatten. - Valdemaro Fioravanti - ett oförglömligt original som tagen ur en film av Fellini.