Under lugg, en retsam blick

smilgropar, busiga upptåg

pussar på kinden, många

en efter en tills du fick nog

så kom stora stygga världen

världen med sina tyngder

ristade djupa fåror, fula ärr

vägar du valt så svåra att förstå

varför valde du så

mötet med gränslandet,

var det inget val,

en smärta så stark inuti o utanpå

vem du kom att bli

finns det något kvar

i en värld som förlistes

bara gråten den som rister

det hopp som hållit kvar

där marken under ännu skälver

finns inget kvar som stävjar

när hjärtat endast vädjar

må framtiden bära hoppet

om att det som brast

åter ska bli helt och fast

den enda önskan jag har

så stark, ren och klar