Jag är ute i skogen
och letar svamp
när min medplockare viker av
in i skogen åt höger
bort från den stig vi trampar.

Jag väljer att följa honom,
men när han senare bestämmer sig för
att gena genom skogen
för att komma tillbaka till stället
där vi parkerade bilen
så tycker jag det är bäst
att ta det säkra före det osäkra
och gå tillbaka till stigen
som vi kom ifrån.

Jag förmanar honom
att vara försiktig
så att han inte ska komma vilse,
men det är ingen risk får jag veta.

Själv tar jag mig en extra lov
innan jag ska gå tillbaka till stigen,
är ju ingen fara alls
resonerar jag med mig själv
för det är mitt på dagen
och solen skiner så fint där i söder,
det blir ett bra riktmärke.

Efter en stund märker jag
att jag ändå måste ha kommit vilse
för stigen dyker aldrig upp
och snart hamnar jag i besvärlig snårskog
och så måste jag också försöka
ta mig över ett sankt område.
Så bra då att jag tog stövlarna tänker jag.

Telefonen ringer,
det är min medplockare 
som oroligt undrar var jag befinner mig
och jag måste tillstå att jag inte vet.
Får instruktioner, men dessa
är inte till så mycket hjälp just nu.

Jag kämpar vidare, blir trött
och sätter mig på en stubbe och vilar
och tar mig en funderare på
vart min inbyggda kompass vill leda mig.
Jag känner mig ändå tveksam
och en smula orolig
för jag är inte alls så säker på
att jag går åt rätt håll,
kanske måste jag vända?

Men just då får jag syn på
en vacker huggorm
som nog är i yngre tonåren.
Jag böjer mig ner och pratar med den,
den ligger helt stilla.
Jag tänker att nu är vi två som är här
och blir lugn och glad.

Jag tar det som ett tecken
att jag är på rätt väg,
tackar den och ser
när den ringlar iväg bland snåren.

Efter en kort stund
får jag fast mark under fötterna
och känner igen mig.
Jag ringer min orolige medplockare
och berättar att nu
har jag kommit tillrätta.

Han låter lättad och lite förvånad
att det var en huggorm
som hjälpte mig att välja rätt väg.