Vägens stoppskylt står bistert i den kyliga oktobermorgonen. Denna vägvalets eftertanke bjuder trafikanten på plånboksknyckarkaffe och en opåkallad oro. Ännu känner jag sorgen av den förlorade cyklisten i de uppvaknande refugernas isfläckar. Som om sommaren bara vände sig bort från naturen och lämnade scenen – till höstens stora förtjusning. Morgonen är uppslukad. Fastän förmiddagen ännu dagas, så är nattens mörker djup och otillgänglig.

Om jag ändå stod ut med vinterns stormsteg – som hösten lämnar efter sig – eller bara snöindränkt mörker.