Så mycket sorg viskar i löven, som föll igår, blåsten som tog dem med sig blev liggande som ett täcke på var mans gård. En sorg som viskar i vinden bär med sig förlust och avgrundsdjup smärta. Jag ber om hopp och tillit för dem som drabbats hårt av den storm som ven omrking och ödelade. Mitt hjärta känner den smärta, så maktlös och stark. Jag tänder ett ljus för er alla idag, med hoppet;

att ett landskap i väntan förlorar sig inte i gråten, den växer under täcke av snö och med våren bringar den nya knoppar, likt fingertoppar sträcker sig mot livet, det obändiga om än i annan skepnad.