jag började skriva den här texten
helt oberörd över att du och jag
försvinner allt längre ifrån varandra

sedan slutade jag skriva för jag gick sönder
som så många gånger förr
och jag står och tittar på den 23-åriga tjejen
med rödgråtna ögon i spegeln
men allt jag ser är ett trasigt maskrosbarn.

allt återspeglade sig idag när jag kvävde min smärta
i kudden och jag mindes hur jag tio år
varje natt var rädd att vakna upp med
meddelandet att du var borta
borta för alltid.

jag mindes de buckliga dagboksbladen
som fått ta sin del av beskärda tårar och
hemliga smärta.

jag minns flickan i spegeln som önskade
att hon inte fanns längre.
tolv-år-gammal.

och all smärta som fanns inuti den lilla tjejen
och hur den här 23-åriga tjejen
fortfarande gråter sönder sitt ansikte
över den personen
som -alltid- ska finnas där
men som sällan fanns där.

hon minns ölen. lukten.
hon minns dina stickmärken i armvecken.
hon minns rädslan. pratet bland grannarna.
men främst minns hon rädslan.

inte ett enda glatt minne
som inte är förkastat av någonting sämre.

jag skickade ett
"grattis på farsdag. älskar dig"- sms
och du har stängt av telefonen
och jag vet att drogerna har hittat
till ditt hem igen
och jag vet att du ljuger över telefonen
men jag rycker på axlarna.

jag har haft för ont
för någonting som jag inte
kunnat påverkat

och jag har vuxit upp nog mycket
för att inse att inget av det här
varit mitt fel.
men det gör fortfarande ont
och det kommer nog alltid skava lite.

men jag är trött på att ha ont.
jag är trött på att vara arg.
jag är trött på att bli ledsen.
jag vill bara älska dig

men så ser jag den där 23-åriga tjejen
som är lika rädd som för 13 år sedan
för hon inte vet om du andas ikväll.

så förstår jag varför hon knappt minns
någonting av sin barndom.
och då blir jag allt jag tröttnat på.

och det gör ont. det skaver.
och kudden är blöt.

precis som för tretton år sedan.