Röda tårar rinner längs mina kinder och bildar pölar i mitt knä.
Detta är ännu ett bevis på att kroppen gråter blod i brist på tårar.

Tårarna har forsat längs mina kinder i en tid nu.
Mest på natten, när alla sover.

Vaknar av att tårarna torkar på mina kinder och fastnar i mitt minne.
Minnet av din sista kväll spelas åter upp i mitt huvud.
Jag vill bara glömma.
Glömma din sista strid med döden.

Vill bara minnas.
Minnas den tiden då du var lycklig.
Minnas den tiden då¨du var frisk.
Minnas dig.

Jag lovade dig.
Lovade dig att fortsätta kämpa.
Lovade dig att börja le igen.
Lovade saker jag är rädd för att uppnå.

Jag är rädd.
Rädd för att kämpa.
Rädd för att le.
Rädd för livet.

Livet som jag skulle kunna ha.
Livet jag fruktar.

Det var ju så längesedan.
Kommer knappt ihåg.
Vill inte minnas.
Minnas tiden.
Tiden då allt var bra.

Smärtan jag så länge har känt.
Smärtan har blivit en del av mig.

Jag är rädd.
Rädd för att släppa taget.
Rädd för att förändras!

Tårarna som jag så länge tryckt undan bubblar upp inom mig igen.
Jag vill inte.
Vill inte.
Vill.

Vill förändra mig.
Vill förbättra mitt liv.
Vill vara stark.

Jag hoppas.
Hoppas att allt ska bli bra.
Hoppas.

Jag vågar inte.
Vågar inte tänka.
Vågar inte sova.
Vågar inte titta.

Varje gång jag blundar, ser jag bara dig.
Med slangar, sladdar och maskiner.
Ser din dödsångest.
Ser din rädsla.

Vill inte minnas!
Kan inte glömma!

Det enda jag vill just nu är att glömma.
Glömma din sista tid.
Tiden då du var sjuk.

Jag vill minnas.
Minnas tiden innan.
Innan denna jävla sjukdom.
Sjukdomen som tog ditt liv och krossade våra.
Minnas ditt leende.
Minnas ditt skratt.

Jag vill kunna höra din röst.
Jag vill kunna krama om dig.
Jag vill.

Allt detta är nu förtiden omöjligt.
Jag kommer aldrig mer att höra din röst.
Jag kommer aldrig mer att känna dina armar runt mig.
Aldrig mer