Tillbaka,
ett ord fyllt av nostalgi men också ansvar.
Är ju det äldre gardet,
dom där som tjötade poesi mellan bokstavsdrinkarna
och rödvinsfeminister. Tog skalpen av pekoralets skrift
och grät åt det vackra i tysthet.

Grundlade stenen som sedan kunde vittna om allt och ingenting.
Trivialiteterna växte på hög och petitesserna blev detaljernas heliga moder.
Inget är ju lämnat till slumpen när en tvättäkta wannabe poet flyter på med
sin penna som jag! Men jag står högburet för jag vet att min huvudinkomst
inte baserar sig på de ordskruvar jag förmedlar.

Tillbaka till poesins bakgård.
Med ett gäng nykomlingar som brinner och skriver stavelserna genom millimeter tjocka ark och hungern äter upp varje liten konsekvens av ord och betydelse.
Ni som suttit med tänd skärm från morgon till kväll och författat genom rutmönster och etikett. Rätt och vertikalt.

Jag är ju självvarslad härifrån. För dörren stängdes och nyckeln smältes i masugnens tretusengradiga degel. Jävla poesi som plötsligt blev ett måste och tog död på glädje att vilja förmedla känslor och upptäckter.

Men nu är jag här. För att se om jag kan återupptäcka det som faktiskt kunde brinna en millimeter från hjärtat.

Jag är här,
nu, levande
och tillbaka.

Hänger du på?
Det blir en jävla härlig resa!