de vackra rider förbi som en siluett mot en
målad skymning,
där ingressen redan talar om allt du behöver veta,

aldrig har skönhet varit så fult,
som när den övervärderar sig själv
och förväntar sig programmerade beteenden från omgivningen,
när substitutet blir yta som glimmar men enbart i rätt brytningsljus
och blir en ersättning för ett beteende

så fruktat ful,
med sina pekfingrar i luften,
så vedervärdig med böjda favoriseringar
att jag förgås av det sköna yttre och
märker hur dina horn växer och aldrig
har jag mött det fula på så nära håll

det räcker inte med perfekta händer,
eller linjerade ansiktskotor,
felfria hårsvall, eller söta leenden,

allt ditt arbete att vara vacker,
rinner ut i avloppets kloak och
stanken möter mina luktsinnen

skönheten smeker mina sinnen,
skrattar med ödmjukhet och självinsikter
stormar aldrig i ett vattenglas

en riktig skönhet,
ger sitt vackra jag till någon annan,

utan att blinka...