Andas,
hör hjärtslag,
puls och klapp, klapp från sandalerna mot vitkalkad sten.

Hör vinden,
bränder och kroppars dofter som
slungas mellan nu, dåtid.

Vyer,
mörka, vita,

skratt,
höga som låga,
försiktigt stillsamma
vägen som aldrig visar bort

jävla tårar
och saknad trycker skallbenet mot isad havsbotten
strömmar genom ådror, vener för att förmedla
smärta som bevisar ett liv

Död, begraven,
Minne och sinne ältar sig genom oförstående svar.
Älskad, hatad,
förändrad i sitt sanna, oliktänkande
som grusar förhoppningar och öppnar
dörrar ständigt varit stängda,

ljus bländar
kommer,
kommer häpna vid små drömmar
som plötsligt blir besannade

vi är medstrukna för att överleva
och ledbrutna vid motvind
tills vi längre inte förstår innebörden med
att vara död.

Bara för att vi kan hoppas att födas åter.