Efter att jag bakom en stängd dörr i det gulmålade köket har ätit en enkel kvällsmåltid bestående av kall köttfärslimpa, några små skivade potatisar, saltgurka och en nypa sötmandlar har jag så åter klivit ut i vardagsrummet med dess trasmattor och stoppade fåtöljer, och finner där fyra män med mustasch klädda i mattsvarta polotröjor och mörkgråblanka kostymbyxor. Männen är alla mellan fyrtio och sextio år gamla: en bär polisonger, en bär pilotbågade sepiatonade glasögon, en har ett stort silverfärgat kors i en kraftig länk hängande över bröstet och ner mot magen; annars är de alla av medellängd och är vad man skulle kunna beteckna som smärta, utan att för den skull behöva vara fräscha eller i så att säga fin form; alla är svarthåriga och ingen av dem visar upp någon annan färg i ansiktet än grå med antytt gul i. De tittar på mig, inget leende spelar i det fördolda. Jag upptäcker när jag vrider på huvudet, efter att jag noterat att männen tagit av sig skorna och att de då ter sig än mer invaderande för mig nu när de står här i strumplästen (en av dem vippar lite på ena stortån), att en modell i björk av mitt föräldrahem, eller är det måhända ett asiatiskt tempel, vilken står på en piedestal bredvid ena ändan av min tvåsitssoffa, har antänts.