Du säger då jag avslutar dig att mina ord är som flugor runt dig. Kanske är du ett lik, jag känner äckel av din upplösning och vänder mig smidigt bort från pustar ur din mun som påminner mig om att jag ska bära ut mina hushållssopor. Jag promenerar ändå ett litet tag till intill dig, ser hur du kastar dig fram med ditt skrik inne i din mun, och sedan en meter framför dig, då någon som du tror faller visar sig böja sig ner för att plocka upp ett av sand och små svarta myror täckt äpple. Du har lyfts av mig nu, som en kavaj av en garderobiär med gråblekt stenansikte och mycket långa fingrar.