Det var som vilken som helst idag. Mars och det eviga, lite naiva solljuset fanns i bakgrunden. Jag hade svårt att sova, men till slut föll jag in i en sanslös koma som jag vaknade ur 10 timmar senare. Det tar lång tid innan jag tar mig upp för att äta frukost. Osten börjar ta slut och jag har inte duschat sen igår, känner mig klibbig med håret intorkat i huvudet.

Idag ska jag vara social och umgås. Njuter av vädret men mitt humör är bittert och hårt. Känner mig ur form, som om jag inte passar i mitt eget skinn. Tjejer med blonderat hår och pilotsolglasögon, de ser alla likadana ut med sin foundation och sin stickiga parfym. Jag vill inte ha dem. De vill inte ha mig.

Vi kommer till ett fik, jag blir osäker eftersom vi väntar för länge på att beställa. Kallsvettningarna gör sig påminda. Jag mumlar lite och får vänta ännu längre. Vi sitter ute eftersom det är sol. Stora horder av läderjackor och baseballjackor, håret uppspänt i knut. Den här staden gör mig lite illamående ibland. Arrogant nickar jag med i samtalsämnen jag hatar. Tonläget är högt, ungefär som om jag ljög men det gör jag kanske, för mig själv.

Känner hur irritationen växer när mina vänner pratar om sitt kärleksliv, det känns så jävla blekt och äckligt. Det är så invirat i "Hur allt ska vara " Till exempel att "Du måste kunna skratta med någon" Jag tänker att jag skulle lätt kunna skratta ikapp med Stalin, det gör ingen jävla skillnad. Hos en av mina vänner finns en rutten blick, liksom som glas, fast dött och illaluktande. Hon pratar om en kille med perfekt kropp som gör frukost på sängen, jag funderar på att bara gå, gå och inte säga något mer. Hoppa på nästa tåg, för allt annat är bättre än att lyssna på den här: sanslösa, jävla skiten.

När jag sitter där vill jag slå min näve genom en glasruta, skrika, välta bord. Jag är frustrerad det är helt klart. Allt gör mig arg. Jag vill att någon ska förstå