Vet inte, det går så fort bara, som ett ostron i matstrupen, vaknar rufsig kring skallen, färdig ofärdig färdig med dig, med slemhinnorna bultande mot tinningarna, så jag ringer. Jag ringer Sara som jag träffade för fyra år sedan och vita bubblor av minnen från hur jag sprang hem till henne en vinter med ståndet värkande och jag halkade i snömodden och hur hon klippte av orden då jag pulserade inne i henne.

När jag hakat telefonen mot tapeten ringer mitt barn och frågar om han får stanna borta, vilket i mina finaste kapillärer låter som en skoltriangel i ljusstorm. Det lyser nu grönt om att jag har whiskey hemma och att jag slipper äta mat så noga, så jag tänder på medan jag promenerar omkring i mina mjuka fästen, som en nisse; spejar som en innovativt knyckande liberal, vilken droppar stearin över sina ludna baklår.

Jag ringer Elin som kysste mig med mjuka händer och jag minns hennes ögon som famnade mig för varje stöt. Jag ringer Jennifer som kysste mig våldsamt, som var hon en plog och jag jord. Jag lägger mig på golvet och gör situps, avbryter mig efter fem stycken, kliver upp kokar potatis, snubblar på trasmattan; halkar på sekret - glider som en lax i knivöppnad åder, som en sill över ett glosöga, som ett bokstavsbarn i en simhall, som en försummad åldring över ett såpskurat badrumsgolv.

Jag för fingertopparna mot näsan, andas noggrant in och jag vet att det luktar av salt, av sav, av insjö, av hennes kön, och av ditt – och jag ser Saras framför mig med de öppnade läpparna, blänket därinne i mörkret och jag sätter mig ned på golvet, lyssnar, för fingrarna över håret och ned till ansiktet.