I min ögonvrå blev sommaren till höst
och hösten till vinter
Min åtrå till en man
bleknande och byttes ut
mot en ny åtrå
till en annan

Jag glömde sakta bort min dödlighet
Den som så ogenerat följt mina spår
och väckt mina rädslor till liv

Jag glömde sakta bort att denna dag
kan vara min sista
och jag inser att jag vant mig vid flyktigheten

Det är svårt att drömma
när nuet är en kontinuerlig sekvens
av händelser jag inte deltar aktivt i
och som slukar den jag varit,
den jag är, och den jag ville vara

I min ögonvrå blev timmarna till år
Jag ville aldrig fästa mig
för att slippa förlora
Samtidigt kramar jag om varma kroppar
för att inte skingras helt när
nattens mörker suddar ut mina egna konturer

Jag inser att denna dag kanske är min sista
och att dödligheten endast är en konsekvens
av flyktigheten

Om jag håller om honom tillräckligt hårt
faller jag kanske åter i glömska