Nå! Voi paskan marjat! Vedää vittu päähääs! Täälä on Raatamaan poijaan, Armas Holkeri Adonis Fitus Raatamaa, voi hiirut! Sändningskontoret har så åter öppnat sin rundgångsartade genklang och flingorna faller i tjäften. Nu har då borgarna börjat orera om utanförskap och då jag röker fimparna vid Hilja Töyräs Korv och Kiosk ser jag på löpsedlarna att Felicia Krekulas barn inte plötsligt kan dö i våldsammaste kräfta, med mindre än att hon måste snyta sig i armvecket och omgående återställa sig i arbete, ty nu är Försäkringskassans advokater så tjänstvilliga att det närmar sig sovjetisk anda - alla ska hänslippa utanförskap, ingen får mothårs vila.

Själv tänkte jag mot modlösheten och den allmänna tjänslan av ett drivande misslyckande, samt svårtartad nanofysisk turbulens, smida mig en kälke. Men Hilja Töyrä säljer inte längre tändhattar när jag frågar, fast hon själv blivit vittne till hur jag fått vildawestern-hoppa då prossan Sixten Ojanlatvas ungar smällt av. Jag tänkte hämta ett par famnar ved, men prossan börjar hota då jag kliver i frusna grankottarna skelögt ikring ovanpå hanses osande tomt.

Som alla redan gjort sedan femton år i södra Sverige, så har jag börjat knapra. Ett piller för motsug och en halv för glädjen. Blir det för mycket så får jag väl börja rusa ut till Mannavuoma myr och i strumporna skrika rätt ut, eller hugga mig i skenbenet. Jag vill så gärna slippa amerikanarnas Gud. Tar du emot när jag faller? Tansi nin että perse täärisee!

*

Nå, då vevar vi igång igen, kurpää kiini! Det är jag som är skrapet på vinylen innan musiken börjar att tjuta, flarnet på säckens botten, fiskfjällen på durken. Jag har hört att det senaste på Stureplan, för det är väl Stockholm, är att man går på diskobal iförd låga nötta promenadskor och en narig hand med tom pappkopp framsträckt mot någon vem somhelst, i som ett slags transdans eller, ja, haha, trandans. Orkar man inte det så kan man tydligen slira över gatan och bli ett handlingskraftigt framgångskluster eller en dj-puritan nötande dubstep iklädd en söndersågad lastpall.

Nå! Här skiner rödfärgen på dasset och Sixten Pääjäärvis fjälla har redan satt sig så till rätta så att jag kan ogenerat kika in, hon har just börjat vricka på de orakade benen och låter nu låren framskina, jag tror jag går efter kaffegöken och sätter mig på holken intill, he! - inte får jag mumsa prossans pingla, prossans mumsiga muff, jag skojade bara, hahihi. Men jag har lite ull i en påse, tänkte fira lite. Så här behöver man inte hålla tätt om man inte måste. Hejdå!