Det är vår i min trädgård,
mycket har vuxit sig stort
både på längden och bredden

Tänker på en annan trädgård
min första egna
och lyckan över att få plantera träd
och buskar
sätta och så blommor.

Allt var så litet och växte så sakta,
var nästan stillastående
som att växterna blivit överrumplade
av att bli flyttade
och inte riktigt visste
hur de skulle bära sig åt för att växa
i den nya jorden.

Det kom en ny sommar,
de stod nästan stilla
och ytterligare en,
de var fortfarande små
och det verkade som att ingenting hände.

Men så på det fjärde året
började allt sjuda, växa och blomma
som om ett trollspö
hade svingats över min trädgård.

Fast innan dess,
i den tidiga vårvintern
hade vi börjat förbereda för en flytt
av skäl vi inte riktigt rådde över
och i början av juni
gick flyttlasset söderut.

Det var nu i flyttiden
som allt stod i sin allra vackraste blomning
och en sorg och ånger grep mig,
kanske borde vi inte haft så bråttom
utan försökt stanna kvar,
men nu var det för sent.

Åren därefter ville jag inte komma tillbaka
och se min vackra trädgård
som nu skulle se ut så
som jag hade planerat och tänkt.

Många år senare, när jag återkom dit
och på avstånd fick se trädgården
så kände jag knappast igen den,
det mesta var förändrat
och den var inte längre min.

I min nya trädgård
hade jag först velat återskapa den förra,
men det lyckades dåligt
för jorden var en annan,
klimatzonen var också en annan
så jag fick anpassa mig och växterna
efter de nya förutsättningarna.

Men en blomma som alltid följt mig
och som finns här
liksom den fanns där
är den trogna malvan
i dess olika former.

Den har funnits med människan på jorden
i årtusenden
så även med mig
i mitt liv
och den gör mig aldrig besviken.