Hon slog mig med blicken,
sådär underligt likt cellofan som lindas runt en svettig kropp
och inga möjligheter till att kunna andas existerade.

Ridå ner...

Har vandrat runt klotet, sökt efter ljus som skulle kunna ha lyst upp men fann bara dova sken av löften som knappt kunde överleva dygnet. Men plötsligt står ju hon där framför, med en yta som glänser och skimmrar utan att jag kan värja mig från vare sig vilja eller tanke.

Att det kunde ha existerat en möjlighet att hon lade märke till mig är lika stor som en kvark i Världsrymden. Det finns inte två världar av dessa som ens ska korsa sina omloppsbanor med varandra. Det ska helt enkelt självdö av egen tortyr av små elaka drömmar som naglar fast sig på fel kroppsorgan.

Medan jag låg hemma och stirrade på den där förbannade flugan på taket som jag tog död på med en ihoprullad reklamtidning från Coop Forum två år innan.
Hur i helvete kan flugjäveln fortfarande finnas trots att den döden dog av trycksvärta och handkraft. Den finns där och bara irriterar likt som om den faktiskt levde.
Hon, är ju min andra fluga. Hon lever i mina drömmar medan högerarmen kryper ofrvilligt under täcket. Hon borde ha förvunnit, men lever i allra högsta grad varenda kväll.

Försöker intala mig att hon bara är en yta, ett skrapsår och en fastnitad porrbild i mitt sinne men det går inte, det är helt enkelt lönlöst att ens försöka att parera sina tankar.

Hon är säkert en psykopat. Hon slår sin man, hon påbörjar samlag som hon avslutar i förtid bara för att jävlas så mycket hon kan med sin omvärld. För hon är ju så vacker att våren stirrar avundsjukt på hennes uppenbarelse.

Men i slutänden måste ju hon också bajsa, plocka snorkråkor när hon väntar sittande i bilen vid ett rödljus och fisa ohämmat när hon fått i sig allt för många långsamma kolhydrater. Hon har säkert en massa sidor som finns bakom lykta dörrar.

Men så fort jag ser henne från mitt köksfönster, springandes för att hinna över innan kommunistgubben på pelaren tänds för att spara några dyrbara sekunder i sitt fantastiska liv, så faller cellatomerna från min kropp och jag bara älskar att se henne.

Tänk då tanken om vi plötsligt skulle ha fått fysiskt träffats?

Det är lika oklart som en full lapp i Jukkasjärvi som försöker stöta på ett
motsatt kön som inte existerar.
Det finns många hål i granarna där uppe.

Det är så fanatiskt omöjligt att tanken som borde fängslas och förvisas till landet hybris och naivblåa fantasier ändå lever ett liv trots att det har avrättats vid grådaskiga väggar.
Måste skärpa mig, jag som alltid intalar mig att ytan inte betyder, för under den existerar hela hav som kan ha helt andra innehåll än vad min fantasi klarar av att mäkta med.

Dagen är i stort sett över när hon passerat mitt köksfönster och jag kan återgå till den där normalgråa världen som vi andra dödliga ständigt befinner oss i.

Men så är vi tillbaka till historiens början.
Hon slog mig med blicken och jag kunde inte längre andas. Såg hur texten på min begravningssten passerades i revy, "han dog när kroppen längre inte kunde andas för att han var en svag liten patetiskk figurjävel som borde ha dött innan Jesus gick på vattnen".

67 sekunder senare kom andningen tillbaka och jag kunde med grundläggande gravitationskrafter dra mina lemlästade kroppsdelar hem till min bostad.
Jag somnade utmattad på golvet i hallen.

Måndag, en helvetes måndag väntade och jorden återställs till samma utgångspunkt, där det gråa möter svärtan och ljuset förintas sig själv av portförbjuden tristess.

Jukkasjärvi, varför gnäller jag på Jukkasjärvi, det kunde ju faktiskt lika gärna vara Jokkmokk. Så kalla mig inte för fördomsfull.

Plötsligt ringde det på dörren.