Din tungspets skär
mina ådror,
vätan fyller porer av stimulans
och ger nerv åt tapparnas färgsinne.

Jag ger dig mina armar
som naglar sig fast och låter hypofysen
föda tusen viljor. I längdryggens fauna
droppar den enda suck som kunde
föra pelvis mot varandras sköten.

Ett båtben som seglar med
trumhinnans segel över öppna gravar.
Styrd av strupens mättnad mellan
kotor och kindben.

Ditt hår brinner utan att brinna upp
och ledbanden spänner över den
värld som är vår.

Med hjärnhanden skuggas senornas
dragningskraft och berusar balanssinnet.

Luftfyllda lungor drunknar i varandra, ensamma
i nattens cell förskjuts armbågens vinkel mot
samma körtel som ständigt fuktar svalget.

Glöm inte min själs lycka,

och den framtid som skapas av hjärtslag.