Jag minns när vi hade varit på plantskolan
och införskaffat en hägg,
en dröm jag hade haft
om en vanlig gammaldags vitblommande,
en sådan som jag mindes från min barndom.

Men jag blev i stället förälskad
i en lite annorlunda, rosablommande hägg
som egentligen var alldeles för stor
att transportera hem.

Vi fick hjälp med att gräva upp den
och med lite trixande och baxande
fick vi in den i bilen,
den var så lång att den nästan släpade
hängande ner från bagageutrymmet.

I sakta mak körde vi de tre milen hem
och i en stor planteringsgrop
placerade vi sen vår vackra hägg.

Jag var lite tveksam till om den skulle trivas
och hitta ny levnadslust här,
den var ju inte helt  purung
och den var  inte heller krukodlad
som många växter  är nu för tiden.

Men jag hade inte behövt oroa mig,
för den fann sig väl tillrätta på sin nya plats
och där har den sedan stått och mått gott,
växt mycket på både längden och bredden,
ja nästan omåttligt.

Vacker och ståtlig har den nu hedersplatsen
i  vårträdgården,
och just nu i maj bjuder den på
de allra ljuvligaste dofter
och en blomprakt utöver det vanliga.

Tacksam är jag över min envishet
att mot alla odds få med oss ett träd hem
av den längden och det omfånget
för att omplantera i ny jord.

Av detta kan man möjligen lära
att det inte behöver vara för sent
att i ny god jord och med goda betingelser
skapa växtglädje för den som haft sin hemvist
i en helt annan miljö.