Mönstrar av i Stavanger, hittar en cykel, cyklar över Hardangervidda till Enånger, fotvandrar till Fredrika via Viterskalet, tar en dressin och trampar mig vidare upp till Skellet, tar där nattåget till Muddus och sedan postbussen fram till Paitasjärvi där jag blåser i en pipa och snabbt byter om till mjuka vita gummisulor, indigoblå garbardin och saftröd scarf. Klockan är 05.12 och jag sitter vid en eld i Pessinki, väntar in den första björnen. Kokt skalle är god med rosa champagne.
*
(Vad vill jag med mig ikväll! Den här dagen är snart slut, även om det länge var ljust, jag ska gå och lägga mig. Jag har gikt, håller mig i listerna, blir rädd för att jag ska bli kissnödig när jag redan lagt mig - skjut bort min tå. Där är salongsgeväret, ta det, ta, skjut! Jag har dessa dagar blivit rädd för märg och kött. Jag får äta bär, gnaga bark. Jag vill till hav och citronfjärilar och lukten av ko, tång och rå fisk. Jag spolar i kran, täcker disken med hett vatten, alltid för mycket vatten så att jag får ösa, det behöver jag ju inte, men jag låtsas att jag öser ur en båt).
*
Det luktar starkt om karbidlampan. Mathildan -Tähti tittar ut mellan pelargonierna: nu har drickabilgubben varit hos Lilly, tänker hon och suger på en rutten tand och kramar hårt om ett långt platt bröst (det andra är borta, där kliar det). Lilly som av sina bröder fick heta hora i fyrtio år: ”hora, mera kaffe”, ”har du bröd, hora”. Hennes barn fick hon inte låtsas om, eller fick och fick. Men hon var duktig på att arbeta, skötte alltid tvätten åt prästen och diskade efter begravningarna. Både före och efter spriten. Hon hade sju systrar, en var så tjock att det inte märktes att en kraftverkare från Råneå hade varit len mot henne. I sextiosju år hade hon på sitt sängbord ett inramat porträtt av den mannen. Det var en stilig karl, omtyckt. En av de äldre systrarna, som inte kunde få barn med sin man, fick barnet, eller fick och fick. En annan syster dog direkt i mörkret utanför Paitasjärvi. Länsman körde på henne efter att ha hämtat kött hos bröderna Raatamaa. Han, länsman, Sven-Gösta Nilsson ifrån Boden, satt nöjd en liten stund där i bilen, innan han smygvägen - kallt krypande över ryggen före förståndet - började fatta vad som hade hänt.
*
(Jag är den här sommaren en fattig, doktorn är inte gratis - men måste inte ha räksmörgås och kinamat; galette, injera eller blini; rigatoni eller tapastallrik. Det går lika bra - ironi är jag för gammal för, och med det menar jag att jag har nattat och begravt de äldre på dagarna, vaggat barn på nätterna - att här utanför porten på en bänk i solen, under tornseglarna och till grannens sårade fyllevrål och till jublande småbarnens griller och stepp, sysselsätta mig med en grovt tillyxad planka stinn av skurna bitar med vanlig greve och rädisor; äpplen pudrade med persilja och flisor av ingefära; nötter och mango, och slita stycken av grovt finskt bröd till - att nedsköljas med ett långt glas med vatten, klackkrossad is och tumpressad citron.
Då och då kommer jag ändå att kunna ta tåget till Zinken för en dubbel espresso och en cannoli).


... Lilly levde envetet på, tyst. Ropade förhoppningsvis under norrskenet och midnattssolen, lyssnade till knapret under kängorna och mullret från forsen - men troligen inte. Men sedan tog spriten henne lite i förväg. Predikanterna försökte med henne, rimligen, både välsmort och hatiskt, sjungbart och ljungande oförskämt. Bröderna blev över åttiofem, alla. En - en tjock, hela livet med enorm kagge - lever ännu, 98 år. Häromåret oroade man sig då han gick ut på största myren (i nedvikta stövlar). Men när jag frågade om björn, sa han bara att: "jag har alltid tidning och tändstickor med", log antytt snett och kanske brummade han. Det sista gick inte att riktigt höra för jag hostade precis då, lite tillgjort, och såg för mitt inre hur han skötte sin hygien. Det var ingen vacker syn.
---------------------------------------------------------
(Jag tog mig ett bad. Sitter nu tvättad och len med slickat hår, som väntar jag på doktorn, vid öppet fönster, lyssnande på koltrastar som alltid ekar, oavsett. Nöjde mig med att i telefon tala med doktorn, doktorn får mig att begrunda döden. Tänker på att pappa och farfar var emliga och liknade slarvigt pepprade vildawestern-hjältar - eller han Willie Nelson - med pappersartad hud både som levande och död, och fågelvassa näsor (som döda); långa gråsvarta hår slickade om de gröpta skallarna. Personalen på hemmen eller fruarna hade den sista tiden gett fan i att klippa, eller så blev de hotade om de föreslog något så dumt. Jag kommer däremot ihåg att moffa var tung: järnet skar in i handen. Men kanske berodde det sistnämnda på att han kussen framför mig nynnade Clash-singlar, b-sidor, och grät och hulkade och lade krokben på sin egen gängliga kropp).

*
Sigyn -Valle var Saivomuotkas ende pingstvän. Hans fru ville inte, men lät sig döpas i sjön och i den allmänna villervallan dog hennes två tvillingdöttrar, endast ännu späda. Sofia, hon hette inte Sigyn, satt sedan bara och tittade, sa man – på en stol. I fyrtiotvå år satt hon inspärrad på sinnessjukhuset i Piteå. Amningspsykosen, ja, det var nog vad det var frågan om, släppte ju fortare än så men hon blev kvar, för hennes man ville ha en ny fru. Sedan blev hon ju självklart knäpp, om inte annat så hospitaliserad - vit som lärft, torr som kartong, neurologiskt leende. Ingen tog loss henne därifrån, trots att en av sönerna med tiden blev direktör över en pepparkaksfabrik i Växjö, och att hennes storasyster var både from lärarinna och satt i fattignämnd. Men ingen hade bil och fyrtiotvå år var för lite tid för att man skulle kunna hinna fundera ut ett sätt att ta sig de trettiosju milen ner till kusten. Kanske nändes man inte.