Det fanns en klädnad runt dina skuggor
och plötsligt såg jag dig med hundra ögon
det märkliga med din ignorans, gjorde mig sjuk

där jag kunde gå barfota förr
var jag tvungen att gå med stövlar

det var i dina marker

och alla de tusen ord som jag hade skapat
med mina läppar på din hud
ville jag föra bort

Du blev för mig en man, som var ett barn
en som krympte
och en som slog bort min glädje

Jag är nu min egen kapellmästare