det ekar
mellan våra kroppar
tomrummet
ekar
våra hjärtan
en gång inslutna
i korgar flätade av
kärleksstunder
är nu blottade
och sårbara

ta mig ur tomrummet älskade

vi har svultit
våra händer har magrat
tiden har nött
våra knogar
och lämnat dem bara
de vita benstumparna lyser
när mörkret
tar vid

sår svider aldrig då de blöder

dagarna förkortas
för att rymmas
i tidevarvens
kappsäck
när ska du
släppa ut dem
låta dem sträcka ut sig
till sin fulla längd?

sorgen ylar bara då den är övergiven

en tugga av
min persikohy
är nog för att du ska
återfinna din gestalt
spara bara kärnan åt mig
så jag kan mata
mina vidunder med den
och se dem
återfödas

där myten slutar börjar livet