- Du kom alltså inte längre?
- Nej, det var bara tio minuter kvar och jag var fortfarande inne i zonen.
- Hur gick det för din syster?
- Det vill jag helst inte tänka på, snälla kan vi inte bara låta det vara som det är.

De gick vidare så gott som det gick, men de kunde inte hindra blodet från att pumpas ut mer och mer.

Han föll till marken till slut och tog ett krampaktigt tag om benet. Hans blick sa: du måste lämna mig här.

Blodet bildade nu en lite pöl på marken. Solen glänste i det och vinden blåste åt väster.

De satt där en lång stund innan han sjönk ihop och med ett leende viskade så det knappt hördes och hans vän fick luta sig fram för att höra. Vännen fick stora ögon och började gråta. Så satt de där, en lycklig och en sorgsen.