Regnkappan läcker.
Bilar tutar.
Asfaltvägarna är fulla med pölar.

Men att bara klaga och sura
på mörkret, åldern och döden
som slog mig med sörja
nej, det håller inte!

Döden har alltid sista tjing!
Det gäller var endaste kropp!
Regnrocken om min
håller inte tätt
men jag är levande än!

I parken rullar löven
bland glänsande bruna kastanjer.
Ett svanpar får min beundran.
En klunga tjattrande änder roar.
Honungsgula och cerise rosor förvånar...

Jag hoppar upp på cykeln och trampar på
upp för backen
snart hemma
i varma famnen
hos mannen min!