Nationers beröm, tillföll honom den morgonen. Själv var han mer avvaktande. Sökte erinra sig prestationen, den egehändigt initierade handlingen. Ingenting kom dock upp: få tillslag i minnet, ännu färre idéer. Ljudspår från den stora klockan, klockslag i förskingring, bröt obönhörligt sönder tystnaden i rummet, rev djupa sår i den akustiska förlamningen. Kanske, tänkte han, är Guds straff kremerad tid; tilltänkt livstid.

Det hade börjat som en tankeövning. Siffror på ett papper, eller möjligtvis en svart tavla, sedan kom bokstäverna, småningom förenade, förädlade till ekvationer; förintandets explosiva ursprung. De var matematiker, vetenskapsmän. Så även han. Odödliga genier, stöpta i kyla. Tills för några dagar sedan, hade de samtliga varit massmördare in spé. Nu hade bomben fallit, och i Asien kunde de brända kropparna räknas. Historien tar aldrig något tillbaka, tänkte mannen. Nära galenskapen, fortsatte han viskandes: Den endast blottlägger...

Ondskans logik, är ologisk, filosoferade mannen för sig själv. De, folket och maktmänniskorna, hyllar mig. Själv vet jag att Gud väntar på mig, jag kan studera, se min egen rädsla; jag lever det yttersta straffet, fortsatte mannen; jag är rädd för att dö, avslutade mannen.