Innan vart och varannat svenskt barn
var och varannan svensk ungdom och ungdom
blev diagnosticerad med autism och asperger
var motståndet till psykologiska orsaker markant
man talade enbart om neuropsykiatri
för att få alla tro att neuronerna var i kaos.

Idag är vi mer beredda att se att sådana siffror
på diagnosticerandet inte uppstår
pga att hjärnor plötsligt blir sjuka
utan att det finns något sjukt i miljön
att "kärleksrelationer"
ser allt mer dysfunktionella ut.

Nu ökar plötsligt den s.k. "könsinkongruensen"
där man upplever sig leva i fel kropp
och vips är psykologin åter förbjuden att använda.
Här följer ett kort utdrag ur en dialog
förd på Svt Nyheter 16.9 i år.


"Maria L: Ni menar att könsöverskridande behandling ökar bland alla grupper av människor, Är könsbyte särskilt vanligt vid autism eller finns det även vid neuropsykiatri över lag, såsom ADHD, utvecklingsstörning mm? Har länge haft känslan av att NPF och annorlunda könsidentitet har ett samband.

Louise Frisén, barnpsykiatriker, Astrid Lindgrens barnsjukhus och forskare vid KI: Hej Maria och tack för din fråga. Ja, du har rätt i att det är betydligt vanligare med neuroatypiska tillstånd bland de som söker för könsdysfori. I litteraturen cirka 25 %, men betydligt fler vid vår mottagning."


Så hur ska vi nu ställa oss till frågan om varför människor byter kön ? Vad är det som händer ? Det ska sägas i sammanhanget att de flesta människor som söker psykiatrisk vård - om inte alla - gör det med en känsla av att inte ha blivit bekräftade för dem de är.

Hur bekräftar vi en människa ? Bekräftar vi könet eller insidan ? Har inte insidan också en könstillhörighet ? Finns det verkligen en skillnad på kropp och psyke hos ett litet barn ? Talar vi om och till barnet som om det var uppdelat i kropp och psyke ? Hur står det till med föräldrarnas egen könsidentitet när de får ett barn som så småningom inte kan andas i sin kropp ?

Kan "naturen" spela oss ett dylikt spratt att trots att man har ett visst biologiskt kön och blir kallad med ett för könet passande namn, så får man senare upplevelsen att man är motsatsen...varför det ? Måste man börja tro på själavandring ? Och inte bara det utan att den också ökar...ökar mycket fort...

Jag, min gamle stofil, vill tro på psykologin och vad människor gör, säger, inte gör och inte säger till varandra...för att kommunicera....för att inte känna sig ensamma. Det händer hela tiden att en människa, så fort den möter en annan, passar på att projicera sitt eget lidande. Därför är just psykologin den mest spännande konsten att fördjupa sig i. Man vet aldrig var man hamnar för man vet aldrig var saker och ting har uppstått.

Det enda vi med säkerhet kan fastställa som "vårt eget" är våra känslor. Att uppleva sig vara i fel kropp är ingen känsla...det är något vi anar och upplever och jämför med andra. Eller hur känns det ?