De hade varnat för frost
och just när jag skulle gå till sängs
mindes jag min alströmeria
som stod därute och kanske frös.

Jag fick den vackra växten
i full och praktfull blom
förra sommaren av en väninna
med grönare fingrar än jag.

Det var andra gången
som hon gav mig en sådan blomma
men första gången fick jag den inte att övervintra.

Nu lyckades jag bra med det
för den hade fått stå inomhus i min källare
och när risken för frost var över
fick den lite ny jord
och en större lerkruka.

Sedan har den stått ute
och bladen har varit så vackra och frodiga
men till min stora besvikelse
har inga blommor synts till
på hela sommaren.

Sent igår kväll kom jag ihåg frostvarningen
och smög mig ut i mörkret
för att leta reda på den frostömma,
hittade den och såg något rosalysande
i mitten av krukan,
det var en vacker blomma
och mängder av knoppar.

Tänk att den skulle behöva
så lång tid på sig,
ja ända fram till höstens kyla,
för att sätta knopp och börja blomma!

Kanske är det också så
med oss människor
att vi  ibland behöver ett helt liv
för att nå vår blomstring.