diset suddar ut ängarnas konturer

dagningen häver sig upp längs horisonten

skimrar till i kylan

snuddar vid vår hud och berör

så bärs gryningen

långt ovan trädens kronor

Grenklykorna tycks rufsa vindens hår

och hennes ord rinner fram likt en hymn

Alldeles intill faller löv,

singlar ned mot färgglada mattor

Ord av älskog rinner längs deras anleten

Morgonen har inte glömt vad natten bar

björktrasten sjunger

närvaron träder hennes ljus över bäcken

stängeln vajar i vinden

närmare nu än igår

dagg i droppar längs fruktens insida

båda spröda och glänsande av iver

när de smakar morgonluften

Raderna

lyckliga fyller de gryningens mun

stämmer sin skatt

i morgonens mynning

© Birgitta Wäppling, 30 oktober 2016