Trots allt en vintervarelse är jag

som känner hur livet börjar först när snön hänger



i luften den kyligaste cyklar jag helst

hem mot värmande ändlösa sagor



jublar redan av julsånger inuti mössan

som dekorerar varje tanke på det växande mörkret



där nyss några stenkast härifrån

till döds igen ett par grabbar sköts



medan staden blir allt yngre och råare

kryper gamla vättar fram mellan drogträskets dimridåer



och jag sitter sällsamt lugn i vår släde

likt en nykter, ensam iskristall från berg till berg



till berg från berg på väg över

den förborgade masshysterins miljoner utbytbara mediekanaler



landar i ett litet tält

vari tomten har halva slottet tänt