"Kan jag måla?"

Orden ekade över berget. De som satt inne såg ingenting. Men mitt i spenaten så kom ett ljus han aldrig sett. Det var inte bländande men ändå så att ögonen måste vänja sig. Det var klart och samtidigt inte riktigt vad man tänkte sig.

Han drog en kanske fem streck. Det var där. Det fanns ingenting annat. Det var som om jorden snurrade lite försiktigt idag. Det fanns ingen återvändo än att gå rakt in.

Hans händer darrade. Ändå kändes det skönt. Strecken kom mer och mer naturligt nu och andningen hördes knappt. Nej, sa han, men jo sa någon annan.

Färgerna flöt försiktigt där allting inte var klart. Men tanken på att sluta var som bortblåst. Pengarna och svälten var också såsom bortglömda.

Det blåa ville dit, det bara ville. Och om och om igen. Tanken fanns liksom på duken och träden viskade ömt. Det var såsom drömt. Imorgon skulle det vara glömt.