Nissa halkade längs byvägen i sina träskor och tänkte på sin älskade Nisse Blå, som skänkt hennes tillvaro en ny färg när han klev in i hennes liv. En klar och genomskinlig nyans, ibland guldskimrande, alltid blå som kärleken. För att vägen till Tomteverkstaden skulle kännas kortare i kylan sjöng hon en vandringssång, en kärlekssång på fri vers och med fullt hjärta. 

på vilken färg ska jag skriva
det finns ingen gräns mellan hav och himmel
de har samma blåhet
och den röda floden inuti
som fortplantas till mitt hjärta
är en historia utan slut
jag hör löven falla
snön smälta
och grå moln dra över himmelen
på vilken färg ska jag skriva
tankarna tar inte slut

Vid porten till Nisse & Son mötte hon bossen Bosse, som hälsade  henne varmt välkommen till en ny arbetssäsong.

-Hey ho Nissa liten, sovit gott? Ingen tid att gäspa, nu ska här planteras, lökar av den bästa sort ska levereras!

Nissa log åt Nisses grötrim och slank in i tomtornas omklädningsrum. Hon drog på sig den grå arbetsrocken av vadmal och fäste porslinsbrickan med nummer 24 på bröstet. Nu kunde alla arbetskamrater skilja henne från övriga nissor, och ingen skulle glömma vilken dag hon fyllde år: på julafton, den 24 december. Hon klev ut på verkstadsgolvet där tomtar och tomtor i alla åldrar grävde och vattnade, skrävlade och chattade. Snart var det jul igen, och det kändes härligt. 

Det bekymrade dock Nissa att hon inte mött sin Nisse på hela vägen. Han måtte för ovanlighetens skull ha tagit en omväg på sin hemväg?