Förhårdnader, lavbeklädda knotor,
vid nervknutarna,
en skog av skorviga stammar, överraskande gnissel och sus av himmel.

Du drar din hand längs mossa och näver,
bitar av mitt inre lossar,
flagar och blottar tunna, ljusa skikt av försvarslös längtan.

Ett barn. Ett frö.
Lämnad och rotad i skogen.
Sträcker sina armar som grenar mot den susande himlen.
Tar emot regnet. Som tårar.