Jag är att färga världflodsvägars delta
där nordanjorden skummar bort i vitt,
jag vägrar vägas ner, jag vägrar välta
och stormar stolt i tyngdlös rymdhavsmitt.

Och atmosfärgens märg syns norrskensregna
mot vingen vidgad till en spillorkan,
mig snurrar blåregnsblåst, mig kan ej hägna
vad vilset ven på gråtonsocean.

Jag svävar fritt, jag strömmar fram att helas
fast kosmosforsens delta hotar halt.
Vad rör mig slut? Om hela himlen delas
så är jag evigt ett med intets allt.

Och förd till övermynningsplan kulörta
jag rusar rumlös prismans spektrumston
för stolt att stiga ner, för stark att störta
mot jordens forna dödsgravitation.