Åh, Monsieur X,

Saknaden efter er ökar för var dag. Jag försöker sannerligen hålla modet upp. (Ert skojiga lilla rim fick mig verkligen att skratta högt, men var det riktigt allvarligt menat?)
Er övriga tystnad talar ju sitt tydliga språk – n´est pas?
Det känns som om jag kryper i stoftet för att få er uppmärksamhet.
Det börjar upplevas alltmer förnedrande. Min aversion för att nu kontakta er är stor men hjärtat styr ju alla mina handlingar - även om ”bortgjordheten” lurar bakom hörnet.
Förmodligen skrämmer mina återkommande rader er från vettet.
Jag ber er att stå ut med mitt lilla oskyldiga nöje – ni är en härlig tillflyktsort i en för övrigt grådaskig vardag.
Jag försöker göra den mer färgsprakande genom att måla, dansa och dikta, vilket givetvis bara ökar min längtan efter er.
Jag är en sann självplågare och njuter av mina nostalgitripper…

Ni sa mig att jag fick ”titta in” i er verkstad om jag hade vägarna förbi – men vågar jag det?
Jag betvivlar så era ord. Funderar på om de sades enbart i stundens hetta, eller kanske rent av för att få mig ”överstökad”?
Om jag telefonerar till er och ni beter er som ett kylskåp, (vilket ni hittills har gjort) kommer mitt hjärta att frysa till is. Ni är så dubbeltydig Monsieur! Era ögon säger Ja, ja, JA, men era ord är diametralt motsatta. Så, hur ska jag då kunna veta…?
Nåja, jag kan ju inte tvinga er till att vilja umgås med mig – även om jag skulle vilja.(Hi hi hi)
Men medge att ni - liksom jag, tror att en ”förening” oss emellan skulle kunna vara rätt underhållande och tillföra en hel del stimulans…
Jag väntar…

Er tillgivna och trogna beundrarinna
Clara. W.