Det var en gång en utsaga om ett märkligt tillstånd. Utsagan brukade diagnosticera sig själv såsom turkos. Betydde det att bubblorna hade börjat genomkorsa tätortens gatunät?! Glädjen gled suspekt mellan franskt och tyskt. Symptomen pendlade från ljusturkost till mörkturkost och åter till 50-tal från 60-tal. Trots allt låg journalen på en dator. Någon spelade tennis med verkligheten, förlorade dröm på dröm om undervärldssegling. Munskyddet lämnade ovilligt sjuksystern, vars vackraste örhängen med Turkiet att göra hade ingalunda. Den lätt paradoxala kulören levde i symbios med tunga TVmöbler. Sköldpaddorna blev allt kåtare, fastän föga märktes. Vems tur torde ha varit att födas?