Som storm i stumfilm tränger en tår sakta fram ur ena ögat när jag tänker på hur du tagit hand om min vita azalea då jag varit hos hundarna och de ansiktstatuerade i Albayzin. Jag minns numera nästan varje dag att jag med gråt högt upp i halsen bad dig att du skulle hålla mig med både händerna och fötterna då jag var djupast inne i dig. Jag lät mig under dagen med sänkt huvud hånas av att inte kunna göra upp eld i kaminen, men du ville ha mig. Du samlade ihop ditt svarta hår och ville att jag skulle lukta på dig då du lät kläderna falla till golvet.

Jag vill aldrig i livet glömma hur dina händer rörde sig då vi gick mitt i gatan fram med sol i ögonen och vind: varenda led löst vridande sig, som bar du ringar med safirer på alla dina fingrar. Ibland kom ett finger emot min hand och då tog jag det, höll det en stund.

En gång i tiden, för länge sedan, satt jag på en sten i skogen mitt i vintern och grät. Den var så stor, stenen - och den saknade mossa och var täckt av frost - att jag satt med sträckta ben på den, men med fötterna dinglande i luft. Det var kråkorna och jag och en bit bort en båt.
*