Han öppnade själv, innan jag hunnit leta fram en kopia av hans nyckel. Nästan jovialisk var han, åtminstone med mun. Men ögonen lika trötta som brukligt, som hade de sett om inte allt, så lite väl mycket. Knyckte fram gjorde han, liksom lös, med gångjärn till knän. Drog sig i ett pipskägg, pratade, droppade förvånansvärt fräscha one-liners utan att röra en min som sig bör. Snett till vänster under bordet, efter hallen, stod brännvinsflaskan och lyste. Nykter var han på söndagarna, varför vet jag inte, då var han sig inte riktigt lik, mer en liten pojke, tio år ungefär.

Nu kommenderade han mig att sitta ner, att äta med honom. Vi var så less på honom, för han larmade ungefär tjugo gånger per dag, tid på dygnet brydde han sig inte om, men han öppnade alltid då vi kom, stod på benen, såg ut som vanligt - med munhugget som ett märke i gipan. Nu sjöng han "bullfet, bullfet hela dan´" och knyckte åt mig med vådligt lutande gjutjärnspanna tre skivor svart falu. Benen var bara och kortkalsingarna hade för en god stund sedan letat sig in mellan skinkorna. Han spillde brännvin i kaffet.

Det tog inte lång stund - om det var hans vitsande eller kasken - förrän jag satt däst och lycklig i hans sjögräsgröna tvåsitssoffa (frugan hans log beslöjat där hon vred sig i en sjukhussäng, elektroniskt höj- och sänkbar). Mitt livs enda problem, tänkte jag bakom slöjorna, i ettan med kokvrå på Völundsgatan, i opiumhålan i Dakka, var att jag inte fick slappna av så till den milda grad att kvällspatrullen hittade mig där, sovande och rusig. Men det var inte lätt då värden min spelade på sin pipa, drog sina valser.

*

Det var en svämmande het sensommareftermiddag då jag lämnade Atlasgropen och tog med antagligen pissluktande kläder hissen upp till S:t Eriksplan. Klockan var prick 16.45 och farsan min stod vid korvkiosken som avtalat (han hade tagit nattåget ifrån Boden och sedan tunnelbanan hit). Jag hälsade och talade som befann jag mig i en burk. Han sa ingenting om att jag osade brännvin. Jag berättade inte om min eftermiddag. Tur att han inte tycker om småprat och samtal, vi tiger så bra ihop. Han rätade till sin himmelsblå sommarjacka, lättade med två fingrar på kragen, vi började gå västerut.