Du sade farväl
I glädje och i sorg och i rädsla och i förväntan
Och du kunde inte förstå
Hur du kunde sakna en stad
Som du hatat så länge
Men ingen människa,
Kan riktigt uppskatta någonting
Förrän det är borta
Det är därför ett ögonblicks förgänglighet
Gör det så smärtsamt vackert

Ni firade ditt farväl
Med att låta era själar dansa fritt i dimman
Likt frigolitbitar, som dansar i vinden
Och du tänkte att:
"Även om vi alla dör imorgon
Så kommer det aldrig vara över för mig"
Allt du ville var att måla porträtt med dina ord
Men det fanns inga nyanser i världen
Som kunde förklara hur du mådde

Du sade till din vän
I tårar och i glädje:
"Ibland så kan jag inte undvika tanken
på att du någon gång skall dö"
Och du frågade dig själv:
"Är det värt att älska?
När det gör så fruktansvärt ont?
Är det verkligen värt att leva
När vi alla dör ensamma?"

Du satt på södertåget
Och frågade dig själv:
"Varför gör det så fruktansvärt ont att älska?"
Solnedgången viskade tillbaka:
"För att kärlek är vackert,
allting som är vackert gör ont"
Och vinkade genom den smutsiga rutan
Du önskade att du kunde visa dem
Hur vackert sundet var i dimman
Öresundsbrons mäktiga valv
Fick dig att bäva inför hur liten du var

Du kände dyningarna av en annalkande förälskelse
Du tvekade inför glädjen,
Du bävade inför sorgen,
Och du beredde dig på stormen.
Men du har aldrig tyckt om svala känslor
Så skulle en känslostorm vara så ovälkommen?
Egentligen.
Du skulle kunna skriva så vackra dikter
Nu när du lärt dig att fånga orden
Du skulle kunna få en egen musa att placera på en piedestal
Att avguda, som Zelda Fitzgerald