Gråa himlar fler än vad vi någonsin kommer se
På alla planeter är det samma sak
Vart vi än landar så är stjärnorna aldrig riktigt klara
Vi tar oss fram i ett urgammalt rymdskepp, tror inte ens växelspaken fungerar riktgt
Men det passar oss bättre än något
Vi ser tomheten vart vi än kommer, ingenstans finns det några som oss
Ingenstans finns svaren på det vi söker
Vi kastar oss ut, ingen luft här
Men det är okej
Vi är vana att hålla andan
Men det är okej
För livet serverades vakuumförpackat så vi lärde oss med tiden
Tomhet åh tomhet
Tro inte på mig när jag säger att jag hatar, dig du är allt jag har kvar
När alla andra utom du lämnade mig i yttre rymden för att återvända hem
Men vad är hem när du aldrig haft ett hjärta?
Jag tar mig vidare, hoppas att jag någon dag kommer förstå
Hur stort universum är
Hur liten jag alltid vart
Du lämnar mig aldrig, hur skulle du kunna? Jag har dig i ett grepp som jag kan ha alla i om jag vill
Skillnaden är att för första gången är jag rädd
Rädd att du ska inse
Rädd att du ska sluta njuta av det
Vårt rymdskepp fallerar i slutet av universum
Där det plötsligt uppenbarar sig en vägg
Åh äntligen tänker jag och fortsätter i samma takt
Du är rädd för mig nu
Du är rädd för att dö
Detta är slutet
Det ser jag med
För ingen stannar tills dess och nu har jag förlorat dig med
Jag blundar och försvinner in
Död är jag nu men ångesten är kvar, den svävar tillbaka mot vår moder
Den är till för någon annan nu, någon som kommer sakna mig
Din obefogade kärlek du offrade dig för kommer försvinna i graven med dig