Hon var så skör. En skärva is på en pöl tidig tidig vår. Smälter under dina fingrar. Han var gjord av stål och betong, tung som tusen höghus. Stor som en stad.

Hon var så skör, och hon var så försiktig. Han hade inget att förlora, han drev på. Hon ville mer, hon viskade det i mörkret, och han gav henne det. Hennes skratt klingar genom hans väggar.

Hon var så skör. Han tonade ner. Vecklade ihop sig, lutade sig ner till hennes läppar. Han var så rädd att skada henne, att hon skulle smälta bort om han höll henne för nära. Han kan inte låta bli.

Hon var så skör, och när några månader gick, och vintern kom över dom igen, och hennes skratt som sipprat sig ner i hans grund frös till is. Han hade inte en chans när hela hans värld kom rasande ner